Hjuston, vi har lite problem

Förra veckoslutet, det vill säga 22-24.1, arrangerade Finlands Svenska Skolungdomsförbund tillsammans med Natur och Miljös ungdomsgrupp ett evenemang i Esbo som gick under namnet ”Skolaktivisthelgen”. Det blev en lyckad helg med mycket inspirerande program om skoldemokrati, miljöproblem och påverkan, med deltagare från hela svenskfinland, mycket trevligt! Vi diskuterade även om klimatet, och det kom mycket fina idéer om vad individen, skolan och kommunen borde göra för att dra sitt strå till stacken. Hurra!

Men klart att alla inte var lika ivriga på att hitta lösningar till klimatförändringen. Kommentarer som ”varför skulle jag bry mig” och så vidare förekom även under aktivisthelgen, och varför skulle man förvänta sig något annat?

Här är några av mina, subjektiva, funderingar kring vilka problem som klimatrörelsen har. Hoppas detta kan fungera som underlag för diskussion.

Lättillgängligheten

Fastän det säkerligen finns en massa människor som är oroade över klimatet, finns det alltför få grupperingar som man lätt kan hoppa in i. Klart man kan bli medlem av en organisation (vilket såklart är önskvärt) men tröskeln att aktivera sig är rätt hög. Ett citat från SSC:s hemsida torde passa in här: ”Klimatkampanjen vill stöda till en mer folklig debatt om klimatfrågorna, som hittills främst diskuterats av experter.”

(Klimat)aktivismen

Aktivism klingar dåligt i många människors öron, vilket är både bra och dåligt. För det första är det synd att ”aktivister” som är försöker uppmuntra andra att aktivera sig ibland får konstliga blickar på sig, men å andra sidan kan inte ”aktivismen” vara den stora lösningen på klimatproblematiken! Det behövs en bred rörelse med ett brett stöd, och här kanske ”aktivister” borde fundera på det som står ovan, rörelsens lättillgänglighet. Förvisso är det utopiskt att tänka sig en rörelse där alla som tycker att klimatförändringen är otrevligt skulle uppnå koncensus, men lite utopiskt tänkande är väl inte alltid förkastligt?

Förankringen till vardagen

Det är knappast många som i klimatrörelsen som inte håller påståenden som att vi konsumerar alltför mycket, slit- och släng- samhället som vi lever i belastar miljön för mycket, det är dumt att importera mat från Brasilien som man lika bra kunde få av grannen, alltså måste vi ha ett alternativ till detta. Men vad betyder det? Vilket alternativ talas det om?

Valter Sandell, ogillar termen aktivist men hittar inte på något bättre heller.

Förnuft i klimatdiskussionen

Folke Stenman:

Diskussionen börjar spåra ur. Förnuftiga människor skräms till helt irrationella beslut utan verklighetsbakgrund. Tessa Turtonen vill kunna hantera ett beslut om ett barnlöst liv för klimatets skull. Man tror inte sina öron! Vet du inte att klimatfanatikernas skräckpropaganda till stor del är baserad på okunnighet, lögner och medvetna förfalskningar av objektiva observationer av klimatets utveckling? Att ens fråga om det bästa för miljön är att enbart skaffa sig ett barn är upprörande - redan för den skull att med den farten vi finländare dör ut efter 23 generationer! Klimatfanatikernas mänskofientlighet börjar nog gå för långt nu.

Christina Gestrin talar om klimatpolitiska målsättningar. Grunden för dessa är IPCC:s rapporter, som efter hand har avslöjats till stor del vara baserade på lögner och förfalskningar och justerad temperaturstatistik. I gårdagens Hbl skriver Jarl Ahlbeck att IPCC bl .a. ett femtiotal gånger hänvisar till WWF:s klimatpamfletter som grund för sina slutsatser - helt otroligt med tanke på att IPCC högtidligt påstår sig använda endast opartiskt refererade vetenskapliga publikationer. EU:s mål, som våra politiker tävlar om att uppfylla och överträffa, är både onödiga och orealistiska. Det är obegripligt att man lovar höja andelen förnybar energi i Finland från 28 % till 38 % (när EU:s eget mål är 20 %) och att minska växthusgaserna med 20-30 % till år 2020 och 80 % till år 2050. Den viktigaste av dessa är vattenångan. Hur har våra beslutsfattare tänkt sig suga bort 80 % av vattenångan? De stora EU-länderna skrattar åt oss bakom ryggen för vår självdestruktion och räknar numera in oss i den Leninska raden av nyttiga idioter. Hela EU har ju annars också blivit akterseglat i den globala diskussionen, vilket tydligt framgick i Köpenhman.

Är det inte på tiden att våra politker nu föregår med gott exempel och sätter sig in i verkligheten bakom klimatförändringen och ändrar kursen för sina åtgärder enligt det? Som ett gott exempel på bortkastad verksamhet är panikbeslutet om tvång på energisparlampor. Kan man be någon av dem som var med om beslutet komma och rensa bort kvicksilvret när en energisparlampa exploderar? Den innehåller nämligen kvicksilver i gasform när den brinner, och det är ett livsfarligt gift! Det skulle ha funnits gott om tid att på saklig industriell bas utveckla förnuftiga lösningar för att spara energi i belysningssammanhang.

Christina Gestrin talar också om att vi måste begränsa uppvärmningen till 2 grader fram till år 2020, annars blir det gräsliga sjkukdomar och naturkatastrofer och vem vet vad. Dethär är baserat på odugliga datormodeller som inte förmår förutsäga klimatet ens over en sommar! Ta nu ni politiker och ta reda på fakta innan ni kommer med flere liknande ur luften tagna beslut. Ni talar om temperaturförändringar på samma sätt som om om skattöre och parkeringsavgifter. Det går inte längre att hänvisa till IPCC:s rapporter med att "1500 forskare kan inte ha fel" . Där syns inte 1500 forskares åsikter. Det är en liten klick på c:a 40 personer med en inre ring på 5-6 personer som dikterar rapporternas innehåll. De forskare som går emot ledningen fryses ut eller deras åsikt stryks bort. Det tragiska är att de verkligt goda forskningsrapporter som finns med i hopen överskuggas av alla felaktiga och förvrängda slutsatser.

Det är sedan en helt annan sak att vi borde spara energi. Det har jag själv skrivit om 1976 i "Energibok för Finland" tillsammans med Alec Estlander och Jerry Segercrantz. Jag formulerade där en energistrategi som gick ut på en mild ökning på 28 % i energiförbrukningen från år 1974 fram till år 1985. Den officeilla prognosen var 67 %. Man skrattade och kallade oss drömmare. Gissa vem som skrattade när den verkliga ökningen i sinom tid visade sig vara 20 %.

Valter Sandell sätter likhetstecken mellan kampen mot klimatförändringen och kampen mot kapitalismen. Saken är inte så enkel. Kampen mot klimatförändringen är nog globalt sett onödig såsom den nu formuleras. Klimatet förändras antingen vi kämpar eller inte . Kampen för miljön är något annat, och resultatet av den ser vi t. ex. på luften i Helsingfors. På sextiotalet tillverkade jag själv silverspeglar för mitt forskningsarbete och dessa fick förnyas med några veckors mellanrum på grund av svavlet från Hanaholmens kraftverk. Fönstren i laboratoriet fick tvättas ideligen och sotet svärtade ner fönsterbrädet på några dagar som värst. Nu hålls silver och och fönsterbräden rena i månader. Om du, Valter, vill kämpa mot kapitalismen (och den har nog sina svagheter!) så är det kanske bäst att glömma klimatförändringen. Visserligen har nog de största nedsmutsarna av miljön traditionellt varit de samhällen som har legat längst från kapitalismen.

Det här låter ganska magsurt. Jag har en tid försökt mot min bakgrund som naturforskare försökt delta i klimatdebatten och sprida det som jag uppfattar information, med varierande framgång. Pressen idkar vattentät sjävcensur (av fruktan för ministerliga repressalier?), endast några modiga debattredaktörer, YLE:s MOT-program och några andra bildar undantag. Ett rekord i sitt slag var när en redaktör vid en Helsingforsisk svenskpråkig dagstidning karakteriserade mina åsikstyttringar som "sk-t som sprättar ur fläkten". När man försöker förmedla aktuellt material blir svaret massiv tystnad eller på sin höjd "Intresserar inte". När man påpekar fel i deras resonemang blir svaret "jamen ja e ju bara en vanli journalist ja kan ju int veta".

från känsla till handling

Tessa Turtonen:

Det har publicerats en massa tipsböcker och arrangerats en mängd goda kampanjer om hur vi ska bli mer klimatmedvetna och -smarta, och det är lätt att inse att det är de små valen som får mest synlighet. Ännu har jag i alla fall inte sett en enda bok om hur man ska hantera sitt beslut om att för klimatets skull välja ett medvetet barnlöst liv, eller hur man på bästa sätt ska fostra sitt syskonlösa barn att bli en aktiv samhällsmedborgare. Det bästa för miljön vore ju om föräldrakandidater enbart skaffade sig ett barn, eller?

Då är det nog definitivt lättare, roligare och mer lusfyllt att diskutera våra mer enkla, men ändå viktiga val i vardagen. Gärna med medveten närvaro, mycket färger och stora doser humor – eller? Detta bekräftas av en intressant person jag råkade snubbla över på nätet idag.

Jackie Bergman föreläser vid Ekocentrum i Göteborg under rubriken Mod för miljön?
http://www.ekocentrum.se/kalender.php?id=815
Här kan man läsa att

Det är känslorna som styr våra handlingar. Tankarna räknar ut hur vi ska nå den önskade känslan, men är i sig neutrala. Bara känslor kan rädda miljön! Och faktiskt finns det nog bara två grundkänslor, rädsla och kärlek.

Vilken känsla är då starkare, mer effektiv? Är det skrämseltaktik eller lustfylldhet som gäller?

Tre jordklot

Christina Gestrin:

Om hela världen skulle konsumera och leva på samma sätt som vi gör i Finland eller Sverige så skulle det behövas tre jordklot. Faktum är att de industrialiserade länderna, även utan hotet om klimatförändringen, är tvungna att ändra sina konsumtions- och produktionsmönster eftersom de icke förnybara naturresurserna minskar i oroväckande takt. Dessutom medför exploateringen av naturresurser också andra miljöskadliga utsläpp än koldioxidutsläpp.

Prognoser visar att den globala efterfrågan på elektricitet kommer att fördubblas till år 2050. En sådan ökning av elförbrukningen skulle kraftigt öka trycket på miljön. För att motverka klimatförändringen och för att uppnå en hållbar utveckling krävs det både större energieffektivitet, energisparande och en övergång till förnybar energi. Dessutom måste avfallshanteringen utvecklas så att material kan återvinnas i mycket högre grad än idag. I-länderna måste se till att U-länderna får tillgång till miljöteknologi och möjligheter att bygga sin ekonomiska tillväxt på ekologisk hållbar grund.

De klimatpolitiska målsättningar som Finland och de övriga EU-länderna har förbundit sig till innebär att stora förändringar måste ske i våra länder. EU har som mål att minska utsläppen av växthusgaser med 80 % till år 2050. Till 2020 skall minskningen vara 20-30 %. Det är bara tio år dit. Jag tror inte att Finland kommer att uppnå de uppställda målen (öka användningen av förnybar energi till 38 %, öka energieffektiviteteten med 20 %, minska utsläppen av växthusgaser med 2 0%) utan nya effektiva styrmedel och en lagstiftning som förutsätter en övergång till bl.a. energisnål och miljövänlig teknologi inom alla samhällssektorer. Det behövs en stor dos politiskt beslutsamhet för att ro arbetet i hamn.

Det är inte populärt att tala om tvång, det förstår jag bra, men tyvärr behövs det ofta också piska utöver morötter för att få en förändring till stånd. Inom miljösektorn är det här ett bekant faktum. I en broschyr läste jag nyligen att hushållens el-konsumtion i Finland ökat mycket mera i Finland än i de övriga nordiska länderna. Vad det beror på har jag inte ännu hunnit ta reda på. Kan det vara så att vår lagstiftning släpar efter eller är våra konsumtionsvanor mera slösaktiga i Finland än i de övriga nordiska länderna?

För övrigt, så lämnade jag senaste fredag in ett skriftligt spörsmål till regeringen om bostadsvisa el- mätare som skulle varna invånarna då el-konsumtionen nationellt stiger kraftigt. Jag vill också att myndigheterna skall kunna uppmana konsumenterna att spara el i sådana situationer. Jag har fått både positiv och negativ feedback om initativet. Bara en person har blivit riktigt arg och upprörd och tyckt att frågan var helt befängd.

Skribenten är riksdagsledamot och deltar för tillfället i Nordiska rådets möte i Köpenhamn där hon imponeras av danskarnas cykelvanor.

Därför gick det snett i Köpenhamn

Sitter på ett tåg från Norrland till Stockholm. Snöröken yr utanför fönstret. En blek solskiva ovan låga grankullar. Stilla och vackert. Många av oss som engagerade oss i klimatkampen inför Köpenhamn upplever ett vakuum. Mediabevakningen går ner. Men utmaningen består. För att gå vidare känns det angeläget att lära sig om vad som gick i baklås. Här följer två artiklar som kastar ett ljus i frågan:

Därför gick det så fel i Köpenhamn (Miljöaktuellt)

En sajt som visar många positiva, konstruktiva lösningar är "World Changing". Den är värd att bevaka.

Vilka sajter följer du? Skriv en kommentar nedan.

/Carl Eneroth
Kursansvarig ArenaNorden
www.wokademobiler.org

Lost - förhoppningsvis sista säsongen

I flera år har det ordnats konferenser, möten, studiecirklar och aktioner kring temat klimatförändringen. Resultatet: COP15 i Köpenhamn spottar ut ett icke-bindande, patetiskt dokument som kastar skiten i ansiktet på det globala syd och miljöorganisationerna, medan polisen arresterar hundratals fredliga klimataktivister. Knappast någon lösning på klimatförändringen, det är säkerligen de flesta överens om. Så, vad skall vi göra nu? Fortsätta med samma medel till Mexiko, eller är det dags för den gröna rörelsen att ändra taktik?

Ett problem som ”kampen mot klimatförändringen” besitter är att kampen inte förs mot specifika politiska subjekt, utan mot abstrakta fiender, som ”konsumtionssamhället”, ”miljöbovar” och så vidare. Vad betyder detta egentligen?

Var sig man vill det eller inte, så måste ”kampen mot klimatförändringen” vara en kamp mot kapitalismen. Det kapitalistiska systemets vinstmaximeringslogik strävar till en tillväxt i det oändliga, men då jorden har begränsade resurser blir det lite problematiskt. Eller som många rörelser med en aning dramatiska ordalag beskriver: klimatförändringen är ett symptom, kapitalismen är sjukdomen.

Med andra ord måste någon (läs: vänstern) komma med ett alternativ till kapitalismen, för att problemet med klimatförändringen kan lösas.

Valter Sandell, klimataktivist och civiltjänstgörare på Natur och Miljö som skriver utgående från personliga åsikter.

Vilken är din roll?

Tessa Turtonen:
I mitt arbete träffar jag många härliga, inspirerande människor. Bland det bästa jag vet, är att ställa frågor, diskutera svaren och att få ta del av de erfarenheter människorna jag kommer i kontakt med har. Kraftkällan i mitt arbete är att se gnistan i ögonen tändas, att dela glädjen i att engagera sig i viktiga frågor och att följa med vad aha-upplevelsen måhända leder till.

Ibland är det tandgnissel, armar i kors och frånvända ryggar som möter mig, och också det är helt okej. Det är frågan om människor där engagemanget inte ännu väckts till liv, eller där engagemanget riktas mot något annat. Eller så är det fråga om en person som inte ännu upplevt sin egen roll i sammanhanget, eller som kanske ser sin roll som obetydlig för helheten.

Oberoende av om engagemanget gäller klimatförändring, språktillhörighet, nykterhet eller jämställdhetshetsfrågor behövs ett samarbete mellan kompetenser av olika slag för att vuxna människor ska reagera och engagera sig inte bara attitydmässigt utan med handlingskraft.

Dels behöver vi veritabla forskare vars livsuppgift är att genom studier skapa verifierbar kunskap som vi kan förlita oss till, akademisk vetenskap. Vi behöver vetenskapsmän och -kvinnor för att få reda på hur saker och ting förhåller sig idag. Ofta är dessa akademiker segmenterade och inriktad på enbart specifika frågor/områden, vilket gör att det kan vara svårt för den breda allmänheten att ta informationen till sig och se helheten.

Därför behöver vi också sk. förmedlare av olika slag, dvs. människor som är bevandrade inom olika typer av informationsbehandling. Att kunna förmedla relativt komplexa saker på ett neutralt, sakligt och lättfattligt sätt så att också en icke akademiskt utbildad kan ta informationen till sig är en konstart i sig och det är naturligtvis informatörer och människor inom alla former av media jag tänker på.

En annan lika viktig typ av förmedlare är lärare och pedagoger av olika slag. De förväntas ha samma färdigheter i att sovra och tolka information, men bör dessutom vara bevandrade i det mångsidiga förmedlandets konst i det direkta mötet med medmänniskan. Dessutom är det pedagogens uppgift att också se individens utvecklingspotential och bekräfta hans/hennes framsteg.

Vidare finns det människor jag väljer att kalla "påverkare" som direkt eller indirekt är med och fattar de viktiga besluten och som behärskar tekniken att ta strid då värderingarna och åsikter kolliderar. Nu är det politiker och NGOs jag syftar till. Engagerade människor som brinner för sin sak, sina värderingar och som är beredda att enträget hitta strategier för att nå de mål som finns på agendan.

Sist men inte minst har vi den stora massan, folket. Människorna som kan välja om de engagerar sig eller inte. Människorna som tar kunskapen till sig, lyssnar till värderingarna, följer upp besluten, använder sig av sina färdigheter och handlar i enlighet med sina värderingar. Eller så inte.

Vilken av de grupperingar jag försökt strukturera upp tillhör då jag själv? Någon forskare blev jag (efter tio års funderande) inte och skribent eller undersökande journalist anser jag mig heller inte vara. En förmedlare kanske jag är, men framförallt är jag en människa i den stora massan som enträget försöker förstå hur min omvärld fungerar för att begripa min roll i det stora sammanhanget.

Tessa Turtonen är miljöpedagog och arbetar som ekologirådgivare med varma känslor för folkbildning

Folke Stenman

Det händer på klimatfronten. Klimatetablissemanget börjat knaka i fogarna. De senaste avslöjandena av E-postmeddelanden från och till klimatforskningsenheten CRU vid brittiska East Anglia University visar tyvärr att vetenskaplig metod har ersatts av fusk och mygel. Detta har redan misstänkts en längre tid på basen av konstaterade oförklarliga skillnader mellan temperaturdata publicerade av olika instanser. Nu har det bevisats att temperaturdata har korrigerats i efterskott för att stämma överens med ofullständiga och felaktiga modeller. Temperaturöversikter har också gjorts med selektiv användning av data, bl. a. genom utelämnande av stationer som visar lägre temperataurer för att få medeltalet att se högre ut. Dessutom är de modeller som IPCC stöder sina rapporter på ofullständiga och i många fall direkt inkompetent uppgjorda. Professor J. Scott Armstrong har analyserat 17 av dessa modeller och konstaterat att i ingen av dem används vetenskapligt erkända metoder för utarbetande av prognoser eller ens hänvisas till dylika. IPCC:s mål på att sätta gränsen för en temperaturhöjning till 2 grader är baserat på ofullständiga klimatmodeller och dåliga matematiska metoder för uppgörandet av modeller och bör därför inte anvvändas som bas för vittgående energi- och klimatpolitiska beslut.
Allt det här gör att ett helt nytt globalt organ för klimatövervakning och klimatmodellering borde ersätta det politiskt bundna IPCC. Visserligen har en del råtemperaturdata t. o. m. förstörts och dessutom har arkiveringen av dem misskötts, vilket försvårar objektivt vetenskapligt arbete på klimatmodellering.
Jag återkommer till noggrannare analys.

Energismart

Christina Gestrin:

För mina barn är årets vinter ett ovanligt undantag. För oss som redan har flera decennier av tid bakom oss känns vintern som en riktig vinter. Så här brukade vintrarna vara då jag var barn. Men ser vi till statistiken så kan vi konstatera att medeltemperaturen stigit och visst har vi upplevt många slaskiga, mörka vintrar under de senaste åren. Elva av de tolv varmaste åren som har registrerats i världen inföll mellan åren 1995 och 2006. Under den tiden är mina tre barn födda! Medeltemperaturen under 1900-talet ökade globalt med 0,95 grader och i Europa var ökningen aningen större, dvs. 0,95 grader.

På klimattoppmötet i Köpenhamn i december enades man om att tillåta högst en global temperaturökning på två grader till år 2020 jämfört med tiden före industrialismen. Om temperaturen överskrider två grader ökar riskerna för massiva problem med den globala livsmedelsförsörjningen på grund av naturkatastrofer och förändrade klimatförhållanden. Enbart genom att minska på utsläppen av växthusgaser radikalt kan målet att stävja uppvärmningen uppnås.

Fredagen den 15 januari klockan 16-18 gjorde vi i Finland årets rekord i elkonsumtion. Då uppgick elförbrukningen till 14 100 megawatt och energiverken tog i bruk reservkraftverk som enbart utnyttjas i undantag. Till en betydande del blev konsumenterna i Finland beroende av importerad el.

Jag läste en tankeväckande och klok artikel om detta i Helsingin Sanomat någon dag senare. I artikeln pekade skribenten på hur man i Frankrike redan i flera år följt med elförbrukningen och elpriset i hemmen med hjälp av en enkel elprismätare. Vilken enkel och samtidigt genial idé!

Finland har i likhet med de övriga EU-länderna förbundit sig till att öka energieffektiviteten och energisparandet. Det kan vi göra på många sätt, men vi behöver information och upplysning om vad som är klokast att göra. En stor del av energiförbrukningen i vår vardag går till uppvärmningen av bostäder och fastigheter, trafiken och maten. Vi kan genom våra vardagsval motverka klimatförändringen, eller för att uttrycka det så som man gör i Sverige, vara klimatsmarta.

Inspirerad av exemplet från Frankrike har jag beslutat ställa ett skriftligt spörsmål till Finlands regering och föreslå att elkonsumtionsmätare skulle bli standardutrustning i alla bostäder. Det är fullständigt ohållbart att planera elproduktionen i ett land utgående från elkonsumtionstoppar som infaller några timmar per år. Det måste gå att genom rekommendationer från myndigheterna uppmana och förutsätta att konsumenterna drar ner all sådan elkonsumtion som inte är helt nödvändig under de korta tidsperioderna då vinterkylan pressar upp elkonsumtionen för att uppvärmningen av bostäder och byggnader. Den kvällen kunde vi gott låta bli att värma elbastun eller tvätta och torka byke. Att leva så elsnålt som möjligt borde de facto vara något vi strävar efter varje dag, inte bara under elkonsumtionstopparna.

Christina Gestrin är riksdagsledamot (SFP) och medlem av miljöutskottet.

Ställ borgmästaren till svars!

Klimatkonferensen i Köpenhamn var ett fiasko. Mycket på grund av Kinas ovilja att lägga några band på sin ohämmade tillväxt som vi i Europa och USA finansierar. Så det är svårt att peka finger. Men Kina behöver ta sitt globala ansvar. Liksom USA. 

Mer händer dock på borgmästarnivå. Ställ din borgmästare till svars för vad som händer och jag tror att du på många håll blir förvånad över att här sker stora framsteg. Stockholm är Europas miljöhuvudstad 2010. Se nedan hur Londons borgmästare Boris Johnson ställs mot väggen av Guardians kolumnist George Monbiot.  Dags att flytta klimatfrågan till en annan arena, närmare medborgarna. 

/Carl Eneroth

Kursansvarig ArenaNorden

Wokade Mobiler

100 dagar efter Köpenhamn

Svenska studiecentralen drar nu igång en klimatkampanj tillsammans med våra nordiska systerorganisationer inom Förbundet Nordisk Vuxen-upplysning (FNV) under tiden 15 januari till 1 mars 2010 (läs mer på www.fnv.se ). I samband med kampanjstarten har jag funderat en hel del varför, hur och vem. Här kommer några av funderingarna:

- gör klimatdebatten tillräckligt bred – och smal! Debatten skall inte bara föras mellan experter eller politiker, utan vara tillgänglig för alla. I SSC:s kampanj satsar vi på klimatkaffen, som kan hållas under kaffepauserna på arbetsplatser, i skolor och föreningar. Då lönar det sig att avgränsa sig till en smal fråga, t.ex. ekobränslen i bilar, och återkomma till temat efter tid.

- utgå från deltagarnas vardag! Folk kan t.ex. vara intresserade av kopplingen mellan mat och klimat. På vår kampanjsida finns flera konkreta tips i frågan, t.ex. böcker och en konkret studiecirkel som genomförs med marthorna, med devisen Lev enklare.

- erbjud flera olika verktyg och informationskanaler! Webben svämmar över med information, så det är omöjligt att få koll på allt. På vår kampanjsajt finns ett länkbibliotek bl.a. till www.arenanorden.org som följer med den nordiska debatten efter FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn.

- följ upp diskussionen efter COP 15-mötet i Köpenhamn! Nu riktas blickarna redan till följande anhalt i Mexico City. Grunda gärna en klimatcirkel som följer upp debatten.

FNV ordnar ett seminarium med temat 100 dagar efter Köpenhamn 26-28.3 i samma stad, där vi diskuterar folkbildningens roll för en folkligare klimatdebatt i Norden.

Vi har inbjudit några bloggare som kommer att sätta sin personliga prägel på debatten. Kommentera inläggen på kampanjbloggen! hälsar Björn Wallén, rektor SSC